Monthly Archives: October 2008

Bradleyeffekten avgör valutgången i USA?

Georgetown.20081026 004.JPG

Obamaplakat täcker skyltfönster i en butik i Georgetown i Washington, D.C.

INFÖR SLUTSTRIDEN i det amerikanska presidentvalet på tisdag reser de två presidentkandidaterna, republikanen John McCain och demokraten Barack Obama, och deras vice-presidentkandidater Alaska-guvernören Sarah Palin och Delaware-senatorn Joe Biden, frenetiskt runt och valtalar i de så kallade ”battleground states” (”slagfältsstaterna”) – de stater som kommer att avgöra valutgången och där det är jämnt mellan kandidaterna. Dessa är till större delen traditionella industristater som Ohio och Pennsylvania, samt Florida. Segraren är inte nödvändigtvis den som fått flest röster totalt i landet utan flest elektorsröster. Varje delstat har ett visst antal elektorsröster i relation till befolkningen, och vinnaren tar hem samtliga. Undantag är delstaterna Maine och Nebraska, där fördelningen sker mer proportionerligt till antalet röster. Därför blir vissa stater – där loppet är jämnt — viktigare än andra.

OBAMAKAMPANJEN har under längre tid arbetat för att utmana den traditionella väljarkartan med röda stater (republikansk majoritet) och blå stater (demokratisk majoritet). Bland tidigare republikanska stater, där Obama gjort stora framsteg och nu leder enligt opinionsundersökningar återfinns Ohio, Florida, Virginia, Colorado, New Mexico och Nevada, och bland stater där han har en god chans finns North Carolina, Indiana, Missouri och Georgia. Som det ser ut just nu har Obama en betryggande ledning, som byggts upp gradvis efter finanskrisens början i september. Enligt prognoser från NBC/MSNBC och CNN, passerade han på måndagen de 270 elektorsröster (NBC hade Obamas 286 mot McCains 163), vilka krävs för att vinna valet. Men som många så kallade ”pundits” – eller politiska experter – påpekar om och om igen — en enda dag är en livstid inom politiken. Demokraten har de betydelsefulla framtidsfrågorna på sin sida: sjukvården, jobben, utbildningen, pensionerna, ekonomin, så kallade ”bread and butter-issues”, som bekymrar många medborgare. Dessutom finns frågan om Högsta Domstolen, och att fler konservativa domare i längden kan förändra abortlagstiftningen. McCain är abortmotståndare och Palin till och med i fall av incest och våldtäkt.

MEN MYCKET KAN fortfarande hända. John McCain har visserligen många problem. Ett av de största är att han inte lyckats med att distansera sig från impopuläre president George W. Bush, samt den finansiella krisen och avsaknaden av ett ekonomiskt program, bortsett från skattesänkningar. Obama-reklamen om att McCain röstat 90 procent med presidenten körs om och om igen på TV. Dessutom är McCains budskap i kampanjen otydligt och odisciplinerat, med hopp från en fråga till en annan utan en klar linje. Många kända republikaner har också lämnat skutan: Colin Powell, medlemmar av de republikanska presidentfamiljerna Eisenhower och Nixon, familjen Goldwater (republikanske presidentkandidaten 1964 Barry Goldwaters ättlingar), senator Chuck Hagels (republikan från Nebraska) fru Lilibet, Ken Adelman, som arbetat med försvarsfrågor i republikanska administrationer, George W. Bushs tidigare talesman Scott McClellan, tidigare republikanske Massachusetts-guvernören William Weld, de konservativa skribenterna Chris Buckley, tidigare National Review, och Christopher Hitchens, Vanity Fair, bland andra. Elake Hitchens hävdade i en intervju med TV-ankaret Chris Matthews i programmet Hardball på MSNBC på fredagen att ”det är moraliskt och intellektuellt omöjligt att rösta på den republikanska ”ticket” (kandidaterna)”. Vidare sade han att McCain har åldrats mycket sedan början av året och att han är ”borderline senile” – eller på gränsen till senil. Hitchens ifrågasatte om Palin, som skulle vara ett hjärtslag från Vita Huset, ens är kvalificerad att vara guvernör, och än mindre vice-president eller president.

WILLIAM WELD menade i samma program att Obama är ”en sådan politisk talang som bara kommer fram en gång i en livstid”. Kritiken har varit särskilt påtaglig mot nomineringen av Sarah Palin som McCains vice-presidentkandidat. Hon anses som en lättviktare. Nu senast kommer det rapporter i massmedia om att det uppkommit en intern maktkamp mellan rådgivarna kring McCain och Palin, som kritiseras som en ”diva”, och som satsar på att bli partiets framtida ledare. Inre stridigheter – resultatet av dåliga opinionssiffror – gör det än mer digert att vända opinionen.

MEN FORTFARANDE återstår faktum att Obama är afroamerikan (modern vit från Kansas, fadern från Kenya), och att detta kan påverka valutgången. Är rasism fortfarande ett problem? Detta diskuteras intensivt i massmedier, och flertalet tidningsartiklar om exempelvis Pennsylvania visar att vita arbetarklassväljare har svårt för att rösta på en svart presidentkandidat, även om det gynnar dem ekonomiskt. Liksom Bradleyeffekten — när den demokratiske svarte kandidaten Tom Bradley 1982 förlorade guvernörsvalet i Kalifornien, trots att han ledde i de slutliga opinionsundersökningarna. En särskild väljargrupp att titta på, enligt experterna, är vita katolska arbetarklassväljare. Alltså en sista minutens tvivel – skulle kunna leda till en snabb svängning till McCains fördel de sista dagarna. Obamas anhängare är främst ungdomar, välutbildade, den övre medelklassen, förmögna, kvinnor, svarta, latinos och de mindre bemedlade. En före detta republikansk politiker och väninna till mig berättade att det i hennes hemstad Pittsburgh, Pennsylvania, fanns Obamaskyltar överallt vid husen i de fattigaste — och förmögnaste kvarteren! McCains bästa argument nu i slutskedet är att demokraterna kommer att dominera Washington, med en demokratisk president och stor majoritet i kongressen, förmodligen ytterligare förstärkt i kongressvalen samma dag som presidentvalet. Många medborgare ogillar att samma parti har kontrollen över både Vita Huset och kongressen.

Georgetown.20081026 002.JPG

FacebookTwitterGoogle+Share

Amerikanska presidentvalet från svenskt perspektiv

SACU.DCCreatives20081021 005.JPG
Lennart Lundh, Barbara Heineback, Lisa Carlsson och Ginna Lindberg.
 

ATT DET FINNS stort intresse i Sverige för det amerikanska presidentvalet – och kandidaterna, republikanen John McCain och demokraten Barack Obama — framkom med all tydlighet då den svensk-amerikanska organisationen SACU höll lunch med debatt tisdagen den 21 oktober på Restaurang Pier Seven i Washington. Debatten leddes av Barbara Heineback, som var First Lady Rosalynn Carters – president Jimmy Carters hustru – taleskvinna i Vita Huset på 1970-talet och arbetat på TV-kanalen CBS, med debattprogrammet Face The Nation. I panelen återfanns Lennart Lundh, som var Sveriges Televisions Washingtonkorrespondent 1986-1996 och som fortfarande bor kvar utanför Washington, samt Sveriges Radios Ginna Lindberg och Sveriges Televisions Lisa Carlsson. Det blev en livlig debatt, där paneldeltagarna berättade att den svenska allmänheten noggrant följer utvecklingen i valkampanjen — så att man till och med kan tro att de också kommer att rösta i presidentvalet. Korrespondenterna rapporterar hem om presidentkandidaternas och vice-presidentkandidaternas framgångar och motgångar, opinionssiffror, triumfer, tabbar och misstag. Hur ser svenskarna på presidentkandidaterna? Hur kommer valutgången att påverka Sverige? Vilken kandidat föredrar den svenska allmänheten? Det var frågor som diskuterades av paneldeltagarna. Vad som noterades var bland annat att Sveriges Radios valkampanjssändningar har miljontals lyssnare, och Lindberg berättade att hon får massor av e-mails från lyssnare, som följer och läser amerikanska tidningar (det finns även i Sverige vad som i USA kallas för ”political junkies”?), och kommer med synpunkter om detaljer i radiosändningarna om valkampanjen i USA.

 

SACU.DCCreatives20081021 002.JPG
Programledaren Barbara Heineback och paneldeltagaren Lisa Carlsson, Sveriges Television.
 

SACU.DCCreatives20081021 001.JPG

Lisa Carlsson och Ginna Lindberg.

 

Fester med internationell känsla för yngre

Lorton.Euronight.20080919 045.JPG
Dans med DJ på Franska ambassaden.
 

ATT DET INTE finns brist på aktiviteter i Washington för de flesta åldersgrupper är ju allmänt bekant för boende i staden – och en angenäm överraskning för nyinflyttade. Och det är med stor förtjusning som många kastar sig ut i nöjeslivet. Här kan de mest skilda kulturer upplevas — hos de olika utländska beskickningarna eller ambassaderna och kulturinstituten anordnas kontinuerligt olika evenemang för en internationell publik. Bland ambassaderna är förmodligen den franska, med La Maison Française, den mest aktiva, som genomgående har mycket högkvalitativa program. Men dessa har ofta vänt sig till ”litet äldre” människor eller medelålders och uppåt, det vill säga ”40 plus”. Även om åldersspridningen är mycket stor vid de flesta arrangemang i den amerikanska huvudstaden. Nu berättar The Washington Post att man även försöker nå ut till en yngre kategori, de mellan 21-35 år. Det första steget togs av Alliançe Française, vars företrädare kom på idén med en kombination av mer seriösa program, som anordnas på muséer som Hillwood Mansion och Phillips Collection. Vid dessa arrangemang kombineras museibesök med en ”cocktail-party scen” och dans till DJ, skriver tidningen. Och den svenska ambassaden, med House of Sweden, har följt i spåren. Och fick mycket fin reklam i tidningen. Nyligen anordnade man en modevisning med Nudie Jeans, och i samband med detta hade man en After Dark-fest. En tradition som startades i början av året, som visat sig mycket populär, och med långa köer (man har också börjat ta ett inträde på $20-$25). Nästa vecka, på måndag, blir det återigen konsert – denna gång med Hello Saferide (Annika Norlin), och på tisdag med Ane Brun, Tobias Froberg och Theresa Andersson.

Big Birthday Blowout for Party Girl Philippa Hughes

NazPhilippa.20081012 012.JPG
Philippa Hughes is an art impresario in Washington.
 

PHILIPPA HUGHES is an art impresario in Washington, D.C., and promotes contemporary art and artists. She also has her own websites The Pink Line Project (www.pinkline.org) and Adventures of Hoogrrl (www.hoogrrl.com), and goes by the moniker “Hoogrrl.” She is an alumna of University of Virginia and students there call themselves ”Wahoos” or ”Hoos.”

Party Pictures 

Philippa.SvensktPar.20081013 002.JPG

Peter and Anna U. Davis from Lund, Sweden. Anna is an artist, who has had many shows in the Washington area (www.frocasians.com).

NazPhilippa.20081012 013.JPG
NazPhilippa.20081012 017.JPG
Philippa.SvensktPar.20081013 005.JPG
Art Collector Henry Thaggert
 
NazPhilippa.20081012 024.JPG

NazPhilippa.20081012 027.JPG

NazPhilippa.20081012 011.JPG
NazPhilippa.20081012 028.JPG
NazPhilippa.20081012 026.JPG

Horace Engdahl inte populär i USA

ATT SVENSKA AKADEMIENS ständige sekreterare Horace Engdahl inte är populär i USA framkom med all tydlighet i en artikel i söndagens Week in Review-bilaga av The New York Times, där han får sig en skopa ovett. Anledningen är bristen på amerikanska Nobels litteraturpristagare under senare år: ”Det yppersta priset har gäckat amerikanska författare. Trångsynthet är en föga smickrande förklaring”, menar tidningens skribent Charles McGrath. Ursprungligen ska historien ha kommit från en Associated Press-intervju med Engdahl i Stockholm. I AP-intervjun föreslog Engdahl att amerikansk litteratur är ”för känslig för trender inom sin egen masskultur och att USA är för isolerat, för trångsynt”. Och att landet inte deltager inom den ”stora dialogen” inom litteraturen. I en senare intervju med den brittiska tidningen The Guardian föreföll det dock som Engdahl insett att han trampat snett och modifierade sin ståndpunkt något. Och visst kan det ifrån amerikanskt perspektiv ifrågasättas om ett litet och relativt isolerat land som Sverige, med färre invånare än New York, kommer med pekpinnar om vad som är god och inte god litteratur.

DEN SENASTE amerikanska litteraturpristagaren var Toni Morrison 1993. Om amerikansk litteratur, skriver The New York Times, att ”vi tenderar att skriva till största delen om den värld vi lever i, utan att ta vår tillflykt till påhitt av myter, sagor och allegorier, som är populära i Stockholm i dessa dagar”.
Och vem får traditionellt litteraturpriset? En god vadhållningsstrategi är att titta efter en författare som har rykte om sig för Amerika-kritik, menar tidningen, som förvånar sig över tillvägagångssättet då Nobels litteraturpris utnämns. Skribenten anser att om man till antiamerikanism, och kritik av amerikansk kapitalism, lägger politisk korrekthet, och generell regimkritik av en impopulär regim, samt att författaren är okänd, då har man fått den rätta mixen för en perfekt litteraturpristagare à la Svenska Akademin.

I VILKET FALL, anser skribenten, att om du heter John Updike, Philip Roth, Don DeLillo eller Joyce Carol Oates (amerikanska författare) behöver du inte sitta och vänta vid telefonen för ett samtal från Stockholm inom det närmaste, vilket också visade sig på torsdagen. Men i så fall befinner du dig i gott sällskap med storheter som Leo Tolstoj, Marcel Proust, Luis Borges, James Joyce, Vladimir Nabokov och Graham Greene. Skribenten konstaterar dock att ett Nobels litteraturpris betyder mindre i USA än ett Pulitzer- eller National Book Award-pris, men medger samtidigt att amerikansk bristfällig masskultur svämmar över världen, och att detta kanske är vad Horace Engdahl försöker värja sig emot.

Christo och Jeanne-Claude i Washington

Christo.20081007 009.JPG
Konstnärsparet Christo och Jeanne-Claude.
 

– PROCESSEN är en del av konstutövandet, men inte målet i sig, säger den världsberömde konstnären Christo, som tillsammans med hustrun och konstpartnern Jeanne-Claude befinner sig i Washington. De började sina gemensamma projekt 1977. På tisdagen gjorde de ett gemensamt framträdande på the National Press Club. Vem minns inte ”The Gates, Central Park, New York City”, 1979-2005, arbetet med guldgula tygpaneler i Central Park, ett projekt som godkändes först 2003 av borgmästare Michael Bloomberg. Just nu förbereder Christo och Jeanne-Claude ”Over The River” – ett projekt med att hänga upp silvertyg horisontellt över Arkansas River i Colorado. Arbetet, som påbörjades för 16 år sedan, ska stå färdigt 2012. De har dock inte alla tillstånd ännu för arbetet, vilka söks i Washington, Denver och lokalt. — Att få tillstånden är alltid det svåraste vid den här typen av projekt. Allting i världen är ägt av någon, konstaterar Christo, som växte upp i Bulgarien, och lyckades lämna östblocket i samband med Ungernrevolten 1956. I Paris träffade han Jeanne-Claude, som bland annat vuxit upp i Marocko, då han skulle avbilda hennes mor.

– VARJE PROJEKT är en helt ny erfarenhet. Säger slagkraftiga Jeanne-Claude. Hon har knallrött hår och bär en minst lika knallröd sidenglansig blus, och är humoristisk och – mycket excentrisk. Någon sade till henne vid ett tillfälle: ”Ni kommer att förorsaka en jordbävning”. ”Bra! Jag är lycklig!”, utropade Jeanne-Claude.
– Jag har inga assistenter och gör alla ritningar — och våra idéer kommer från hjärtat och hjärnan. Vi vill vara temporära och vi gör ingen propaganda, säger Christo.
– Vi diskuterar inte politik, religion, allmängiltiga frågor, eller andra konstnärer, fyller Jeanne-Claude i.
Ett av parets mest omtalade arbeten var Wrapped Reichstag i Berlin, som stod färdigt 1995, efter kontrovers i det tyska parlamentet, där förbundskansler Helmuth Kohl var en uttalad motståndare till projektet, som besöktes av omkring fem miljoner människor. ”Vi vet inte hur tyskarna såg på det”.
Christo och Jeanne-Claude talar också om den tidiga misstänksamheten mot att de arbetar tillsammans. I New York var det först 1993 som de framträdde som ett konstnärspar, som arbetar tillsammans. ”Då var Christos hår grått och mitt blev rött”, skämtar Jeanne-Claude.
Och hur får man finanser för denna typ av projekt? Jeanne-Claude berättar att paret säljer Christos tidigare arbeten, som paret inte lyckades sälja då — och samlat på sig.

Christo.20081007 004.JPG
Christo.20081007 008.JPG